emmawernersson

Vem är jag?
Vem är Emma egentligen?
Just nu vet jag inte vem jag är längre. Jag är inte längre den sjuka Emma i alla fall inte lika mycket. Men jag är inte heller frisk. Jag har fortfarande en fot i båda läger och därför blir det så himla svårt att veta vad man är för person egentligen. 
Vad är jag intresserad av egentligen? Är verkligen mitt största intresse Mat och Träning? 
För i min skalle rör sig mattankarna fortfarande 24-7. Men hur intressant kan det vara att tänka på mat egentligen hela tiden?
Att tänka på allt jag äter, planera allt jag ska och inte ska äta, undra över vad andra äter och ska äta och hur mycket eller lite de äter.
Såna tankar rörde sig väl inte i mitt huvud förut?
Vad skulle alla dessa tankar kunna gå istället? För det måste ju finnas nåt intressantare att tänka på än detta, för nu börjar jag tröttna på dessa meningslösa tankar. 
Inte sitter en normal person och planerar allt den ska äta i flera dagar och veckor framöver i minsta detalj?
Så vart går era tankar?
Och all den tid man lagt åt träning, vad ska man nu göra, hur ska man fylla ut det tomrummet?
Vad sysselsätter sig en normal person med när den inte har nåt att göra?
All min tid har gått åt till sjukdomen så nu vet jag inte vad jag ska göra istället.
För nu får och vill jag INTE TRÄNA när jag är rastlös och har tråkigt. 

Jag vill hitta ett nytt intresse!

Det blir som att starta om på nytt, ett nytt liv eller försöka hitta det liv man en gång hade innan man blev sjuk.

Jag har väldigt svårt att veta vem jag är och vad jag ska göra för att fylla ut detta stora tomrum.

Mitt projekt framöver är att jag ska lära mig acceptera mig själv som den jag är, att jag faktiskt duger som jag är och att jag ska lära mig känna mig bekväm i mig själv. Men det är något som känns som en OMÖJLIGHET.

Hur ska jag kunna bli nöjd med mig själv nu, när jag aldrig varit det?
Nu när jag dessutom känner mig mer obekväm än någonsin i mig själv pga av att jag har gått upp i vikt och nu inte ens vågar titta mig själv i spegeln för att inte bli äcklad och ledsen över hur jag ser ut.

Men att äta alla måltider själv var också en omöjlighet för fyra månader sedan och idag Kan jag äta alla måltider själv utan att känna ångest ( för det mesta iaf)

Så kanske att man en vacker dag kan vakna upp och känna att man är fin som man är, att man är älskad, att man klarar av att göra saker, att man kan tro på sig själv och att ens existens faktiskt har en betydelse.

Men den dagen får vänta lite men tills dess ska jag så gott jag kan försöka hitta tillbaks till den personen jag än gång var.  Där mitt liv inte kretsade kring mat, träning, ångest, tvångstankar, tvångshandlingar, kontrollbehov och allt annat skit som tillhör sjukdomen.

För nu är jag j*vligt trött på det!